hej

Johanna är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra sedan jag var tio, hon elva. Jag gick i fyran, hon i femman och hade börjat med hemkunskap. Gjorde en smörkniv till min farmor med vårt efternamn på. Var grym på att dansa disco.

Det bästa med vår vänskap är att den är så kravlös. Jag blir jätteglad när hon ringer, men jag blir inte ledsen om hon inte gör det. Vi bor på varsin sida om stan och lever våra egna liv. Ibland ses vi, men det är inte så ofta som vi båda skulle vilja. Men när vi väl ses så har vi så förbaskat kul, och det är det som räknas. Vi berättar om allt som har hänt sen sist, ändå är det som att tiden har stannat. Som att vi setts dagen innan, och allt är precis som det brukar.

Johanna är den vän jag har känt längst som jag fortfarande kan kalla en av mina bästa vänner. Alla gånger vi tjatade till oss skjuts av våra föräldrar när vi ville ses, för vi var för små för att åka tunnelbana så långt själva, alla de gångerna är jag så glad för. För när allt annat var falskt och fel var hon den enda som alltid var där. Och jag vet att det alltid kommer att vara så. Att vilka man än träffar och lär känna så finns det vissa man aldrig kommer lämna.

Och nu har du flyttat till Los Angeles och vi kommer inte ses på några månader, och de där 2,5 milen genom stan är bara två steg jämfört med avståndet mellan oss nu.

Förra tisdagen stod vi på Hötorgets tunnelbaneperrong och kramade om varandra, och det gjorde lite ont i mig när det plötsligt gick upp för mig att du skulle åka, för jag hade nog inte riktigt förstått det innan.

Men det är precis som du sa, det är alltid lättare att lämna än att bli lämnad. Och när jag tänker på hur fint du kommer ha det där borta så känns det faktiskt lite lättare att vara kvar här i Stockholm.

Att sitta på altanen, läsa morgontidningen och äta frukost i timmar. Att gå utan jacka en Stockholmsnatt och nästan inte frysa ett dugg. Att promenera på en stig längs vattnet och höra löven susa i träden. Att få fräknar på näsan och att känna eftermiddagssolen bränna mot ryggen.

Om mindre än en vecka åker jag till Köpenhamn i några dagar. När jag kommer hem har halva augusti gått. Efter september som är min favoritmånad tillsammans med maj, så väntar snart mörka morgnar, slaskiga vägar, frusna fingrar och kalla bussar. Och med det, något som känns som en evig väntan på våren.

Så nu tänkte jag att jag verkligen vill klämma ur det sista av sommaren innan den är slut. Började i onsdags på Sommar!:

När jag var liten drömde jag om att bli musiker. Eller artist sa jag nog då, eller kanske sångerska. Jag hoppade runt i vardagsrummet och sjöng med till låtarna på Hits 4 kids-skivorna. Dansade över golvet och mimade, lekte att jag stod inför en gigantisk publik och sjöng hatten av dem allihop. Precis som ganska många andra i min ålder nog också gjorde. De gånger jag fick frågan vad jag ville bli när jag blir stor, och svarade artist, så fick jag alltid höra: ”nej, det går inte”, ”det är alldeles för hård konkurrens”, ”det går inte att tjäna några pengar på det”, eller kanske det värsta: ”jaha, tänkte du spela på ålderdomshem och sånt då, eller vill du bli musiklärare?”

Jag tänkte att, nähä, det kanske inte funkar. Men då vill jag nog bli dansare i stället. Alla de där låtarna jag sjöng med i var ju inte värda något om jag inte dansade till dem. Men självklart fick jag höra precis samma sak då, att det inte var genomförbart. Jag tänkte att författare då? Eller designer? Jag ville bara ha skapande yrken, det var allt jag kunde tänka mig. Eller kanske lärare? Det var vid det sista förslaget folk började tycka att det lät som ett vettigt drömyrke. Lärare, det är bra. Det råder ju brist på lärare, så det är jättebra om du blir det, Lisa. Och det kan du ju utbilda dig till.

Det var nog just det där med utbildning. Yrken som man kan utbilda sig till, men som man lika gärna kan klara sig utan utbildning för, gick bort totalt. Det skulle bara inte hålla, sa de. Ingen trodde på tur, talang eller att övning ger färdighet. Men yrken som krävde utbildning uppmuntrades, de var alltid säkra kort. Skaffa dig en utbildning så kanske du kan bli något.

Jag har alltid känt ett tvivel mot vuxenvärlden. Jag har sällan känt mig pushad att göra det jag verkligen vill. Alltid fått höra att det inte kommer att gå. Det värsta är att jag tror att väldigt många känner likadant. Och jag tror att skolan är en stor orsak till att många känner så. Skolan är en plats där man inte tar vara på människors olikheter. En plats där alla formas efter precis samma mall. En mall som passar för vissa, men långt ifrån för alla. Låt oss gå tillbaka till grunden och ställa oss frågorna; vad är egentligen skolans uppgift? Varför finns skolan? Jo, så klart för att förbereda unga människor för resten av deras liv. Skolan är till för att förbereda unga människor för resten av deras liv.

Men det är inte så det ser ut idag, skolan uppfyller inte sitt syfte. I skolan tar man inte vara på människors olikheter, alla förbereds för samma liv. Skolan är bara en länk i en uttänkt kedja, ett uttänkt liv. Ett liv där man ska gå ut högstadiet med bra betyg för att komma in på gymnasiets samhälls- eller naturlinje, för att även där få jättebra betyg så att man kan komma in på en svår högskoleutbildning och få ett jobb med en hög lön och bo i en villa och gifta sig, ha två barn, Volvo och hund. Vilket inte alls är det liv jag tror att varenda människa vill leva.

Och hela tiden pratar man om hur skolan ska förbättras. Att det krävs mer ordning och disciplin, eller att nu ska vi införa nationella prov i fler ämnen. Men hur skolan kan bli bättre handlar inte om ordningsbetyg eller bättre skolmat. Det debatteras hejvilt om huruvida man ska få ha keps på sig inomhus eller om det är okej att servera eleverna skollunch klockan 10.20, när sådana frågor är helt irrelevanta och inte ens i närheten av skolans verkliga problem. Ingen pratar om det som verkligen är värt att diskutera, nämligen hur man ska göra för att skolan ska uppfylla sitt främsta syfte – att hjälpa unga människor att förverkliga sina drömmar.

Om skolan skulle hjälpa ungdomar att nå sina mål, hitta sig själva och komma på vad man vill göra med sitt liv, så skulle det gynna både individen och samhället. Som person skulle man komma fram till vad man själv tycker är viktigt, vad man står upp för i sitt liv och hur man skulle kunna göra för att utvecklas och eventuellt skapa något kring frågor man brinner för, vilket i sin tur skulle skapa ett samhälle fullt av innovationer där människor dessutom gör saker de bryr sig om.