vad är grejen med allt detta gulligullande?
Visst är det fruktansvärt, det som händer i Japan med jordskalv, tsunamivåg och kärnkraftverksproblemen det har lett till? Jag skänker en tanke till alla offer och hoppas att alla överlevande klarar sig fint.
Men det är en sak jag har tänkt på. Eller två saker faktiskt. När det kommer till sådana här katastrofsituationer börjar jag lätt analysera medias sätt att framställa det hela.
För det första uppmärksammar media väldigt mycket huruvida svenskar som befann sig i Japan har klarat sig eller inte. Hittills har inga svenskar hittats döda, så puuuh, vi kan andas ut, vilken tur… eller vänta lite? Jag kan förstå att Sverigebor som har släktingar i Japan är oroliga för hur det går och så. Men hallå där, jag får intrycket av att det bara är vi svennar som spelar någon roll. Är det mindre sorgligt om en japan dör än om en svensk dör?
Jag citerar Christer Fuglesang: Jag såg allt. Jag såg hav och kontinenter. Jag såg öknar, bergskedjor och enorma skogar – men inga gränser mellan länder. Det går inte att se några nationer, bara en gemensam planet (läst i boken FRED! 100 röster mot våld och krig).
Och för det andra: hur hemskt är det inte att se alla bilder från katastrofplatserna? Helt fruktansvärt så klart, för att inte tala om hur det måste vara att vara där.
Men något jag inte riktigt förstår är varför väldigt många bilder där människor är med ska föreställa kvinnor med tillhörande bildtexter i stil med ”kvinna värmer sig i en filt”, ”två kvinnor tröstar varandra”, ”två kvinnor blickar ut över katastrofområdet.” Jag har sett flera sådana i DN de senaste dagarna, och tog upp det här med min pappa för en stund sen. ”Men vadå, det är ju för att kvinnorna är svagast” sa han då.
Och jag vet. Jag vet att kvinnor och barn i många fall räknas som svagast, men vad är grejen med allt detta gulligullande? Aldrig att de skulle publicera en bild på två män med bildtexten ”två män tröstar varandra”. Det tror jag inte alltså.
Jag fattar ju att barn och kvinnor är ”svagast” fysiskt, men som man kan man ju fortfarande må dåligt över situationen psykiskt. Det är ju inte så att alla män är superhjältar vars psyke klarar vad som helst, eller?
Jag förnekar inte att kvinnor och barn är svagare (även om jag ogillar det uttrycket, det låter som att vi är gjorda av glas eller något), det jag stör mig på är bara hur man väljer att framställa situationen i tidningar. Det blir bara ytterligare en del av den knäppa samhällsstrukturen mellan kvinnor och män som finns idag.
Jag hoppas i alla fall att det ordnar sig så gott det går, för kvinnor som män, japaner som svenskar.
