hej

Imorgon tar jag studenten. Jag vet att jag har nämnt det ett antal gånger i den här bloggen, men det sjunker aldrig riktigt in. Jag är fylld av glädje, förvirring, separationsångest, eufori och panik. Allt på samma gång. Det känns som att jag aldrig kan förbereda mig tillräckligt, både när det gäller allt som ska fixas, men också mentalt.

Jag liknar det lite vid när man ska ha en fest eller middag, eller när man hade kalas när man var liten. Då man vet att gästerna kommer en viss tid, och då måste allt bara vara helt perfekt. Så går man runt hela dagen och tänker ”det är många timmar kvar”, men plötsligt inser man att klockan närmar sig Välkomna, och tusen saker som man måste göra bara störtar över en.

Precis så är det, fast över flera år istället för en dag. Och när jag drog den här liknelsen för min mormor så sa hon: ”och när middagen är uppäten och gästerna gått hem så är allt över”, och den meningen förklarar situationen ännu bättre. På onsdag är det över.

Men den här tiden i livet är kanske den finaste ändå. Så omtumlande, skavande, förvirrande och samtidigt så himla vacker. Åh. Imorgon tar jag studenten.

Idag skulle jag som vanligt ta bussen hem från skolan. Jag står vid busshållplatsen och ser bussen komma. En påstigningskö börjar formas, och jag står precis i slutet av den. Bredvid mig står en kvinna med barnvagn, så jag frågar naturligtvis om hon vill ha hjälp att bära upp den på bussen.

”Ja, tack så jättemycket!” säger hon och ler.

I nästa sekund dyker en kille, ungefär i min ålder, upp från ingenstans och säger ”aa, jag kan…” (ni vet, så där som när man slutar prata mitt i en mening, för den man pratar med förstår redan vad man tänker säga).

Fast nej förresten, han dyker inte alls upp från ingenstans - han står en halvmeter ifrån mig när jag frågar om jag kan hjälpa till, och hör alltså garanterat vad jag säger.

Och ja, bussdörren öppnas, kvinnan går på bussen och grabben böjer sig ner fort som tusan och tar tag i vagnen och för att lyfta upp den. Och där står jag, nästan chockad, och så fruktansvärt arg.

Tror den där killen på allvar att jag är så klen att jag inte ens kan lyfta en barnvagn på bussen, eller är han bara så sjukt desperat att visa sin manlighet?

Om det var han som hade erbjudit sig att hjälpa till från början, så visst, men nu var det jag som erbjöd mig att hjälpa till, och nu stod jag där med en oförstående, ansträngd och irriterad blick, paralyserad från att ens dra till med ett ”ursäkta?!”, bara så jävla förbannad.

Och om någon nu skulle få för sig att säga något i stil med ”vadå, han ville ju bara vara hjälpsam”, så ber jag den personen att tänka till en extra gång, för det här var ingen kränkning – det var bara så jävla förnedrande att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Över huvud taget så fullkomligt hatar jag när killar är så där överdrivet gentlemansaktigt omtänksamma så att det nästan blir äckligt. Jag hatar att tjejer jämt ska framställas som så svaga, klena, mesiga, fega, sköra och ömtåliga. Jag hatar att killar framställs som hjälpsamma, händiga, starka och modiga hjältar som aldrig gråter.

Någon dag kanske jag träffar någon som jag bara vill vara med precis hela tiden, och kring det tänker jag så här: Han får gärna hålla om mig när jag fryser (eller när jag inte fryser, det går också bra). Han får gärna låta mig gå under hans paraply. Han får gärna trösta mig när jag är ledsen, hålla upp dörren åt mig, skjutsa mig på sin cykel. Han får gärna laga middag åt oss ibland, spela piano för mig, låta mig ta det sista kaffet. Han får gärna säga att jag kan väcka honom mitt i natten om det är något, låta mig välja vilken film vi ska se, skriva låtar om mig (om han håller på med sånt), torka bort tårarna från mina kinder och låta mig vila huvudet mot hans axel.

Allt det här får han väldigt gärna göra. Men inte utan att jag gör exakt detsamma för honom. För jag tänker inte vara någon svag, ömtålig, feg liten tönt som inte kan göra ett skit själv utan att behöva en man som kan rädda mig i alla livets jobbiga, och inte jobbiga, situationer.