hej

Det var en regnig vårdag 2005, och ett gäng tolv-trettonåringar hade gått sig blöta under de grå skyarna. Mot en stor orange tegelbyggnad med blå fönsterkarmar gick vi. Där skulle jag spendera en stor del av min tid de närmaste åren.

Nu satt jag i ett klassrum där jag såg nyfikna ansikten var jag än tittade. Alla hade lite svårt att sitta still, kanske av nervositet. Det var alltså dessa människor jag skulle gå i samma klass som i tre år. Till vänster om mig satt en blond tjej klädd i jeans och en röd t-shirt av märket JL. Jag la inte märke till henne mer än jag la märke till nån annan i det där klassrummet.

Ibland när jag tänker tillbaka på den där dagen då jag inte visste mer om henne än vad hon hette (om ens det), så kan det nästan kännas lite osannolikt att den människan är en av mina allra bästa kompisar nu.

Då hade jag ingen aning om att det skulle vara hon jag knappt kan titta på utan att börja gapskratta. Att det skulle vara hon jag kan berätta vad som helst för och alltid vara hundra procent säker på att hon tar mig på allvar och gör sitt bästa för att stötta och förstå. Att det skulle vara hon jag har roligast med. Jag hade ingen aning om alla sena bussnätter, promenader, Linas kvällsbok-citat, skratt, danskvällar, pratstunder, konserter, second hand-rundor och lägenhetshäng vi skulle dela. Ingen aning.

Nu blir ju det här ganska gulligt och puttinuttigt, vilket jag egentligen avskyr, men det jag helt enkelt vill komma fram till är att ibland önskar jag att jag hade vuxit upp nån annanstans, men sen kommer jag på att det är här jag har lärt känna dig. Du är bäst.

Livet förändras var jag än går. För ungefär ett år sedan hände det alltför ofta att jag la pannan och armarna mot köksbordet och nästan skrek att jag inte ville gå i skolan längre. Tårögd och med frustration ända ut i fingertopparna kved jag att inte orkade med en till morgon, en till uppsats, en till lunch i den där matsalen, en till passage genom de där korridorerna.

Jag längtade nog mer än någonsin efter studenten. Ville bara därifrån. Samtidigt var allt man hörde utifrån, från de som hade lämnat den där gymnasiebubblan, att du kommer ångra dig om du inte tar vara på tiden som är kvar. Var glad att du fortfarande går i skolan, passa på att njuta! När allt är över kommer du längta tillbaka.

Men jag förstod inte riktigt vad de menade. Jag undrade vad det var jag skulle ta vara på, vad det var jag skulle passa på att njuta av. Jag förstod inte varför jag någonsin skulle sakna att gå i gymnasiet. Men samtidigt så tänkte jag att om alla som gått ut längtar tillbaka, vilket helvete kommer man inte att få när man lämnat gymnasiet då? Det kändes ju som att det inte kunde bli värre än det redan var. Jag började tänka att det kanske bara är nu man längtar efter att få lämna allt det här? Sen när det är höst och man inte vet vart man ska ta vägen så kommer jag kanske önska att jag fortfarande gick i skolan?

Så småningom blev det maj och studentdagen närmade sig med stormsteg. Jag försökte ta tillvara på mina sista gymnasiedagar, göra dem så bra som möjligt. För jag visste ju att jag skulle ångra mig annars. Och de sista veckorna blev faktiskt ganska fina! Kanske för att vår klass efter nästan tre år tillsammans, i samband med vår studentskiva, nådde vad man kanske kan kalla den högsta nivån vi någonsin hade nått på en klassammanhållningsskala. Och det där ”du kommer sakna det här”-tänket blev allt starkare ju närmare studenten jag kom, liksom oron inför hösten och vad som skulle hända då.

Och nu mina vänner, är det oktober och hösten gör sig påmind mer och mer för varje dag som går. Det är alltså nu jag ska längta tillbaka så där himla mycket som alla som gått ut gymnasiet gör. Det är alltså nu jag ska ångra att det dröjde ända till vår studentskiva innan jag kände att den sista skoltiden var värd att ta vara på. Det är alltså nu jag ska säga till alla 93:or att ta vara på den gymnasietid som är kvar, för sen kommer ni längta tillbaka så himla mycket.

Och jag säger så här: Gör det bästa ni kan av gymnasietiden ni har kvar. (Gör alltid det bästa av all tid över huvud taget.) Men. Jag längtar inte tillbaka ett skit. Jag är så hjärtla glad över att inte gå i skolan. Och jag vill aldrig mer tillbaka. Aldrig någonsin. Och jag hatar att säga det, för det får ens 18 första år i livet att låta så fruktansvärt meningslösa, och det vill jag inte att de ska vara. Men det är nog sant som vissa säger. Att livet börjar efter studenten.

Tittar i ett fotoalbum med bilder från när jag var liten, som farmor har gjort till mig. Mammas och pappas bröllop där båda har enorma axelvaddar på sina kläder. Jag i ett köksskåp med bildtexten ”pappa är mycket lekfull”. Sommar på Bergafjärden -94. Vad lätt det var att vara liten. Bara sitta i farfars knä och lyssna när han berättar sagor, leka med bilar på dagis eller låtsas att man är Emil i Lönneberga. Eller bara chilla med en hatt och en katt:

Johanna är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra sedan jag var tio, hon elva. Jag gick i fyran, hon i femman och hade börjat med hemkunskap. Gjorde en smörkniv till min farmor med vårt efternamn på. Var grym på att dansa disco.

Det bästa med vår vänskap är att den är så kravlös. Jag blir jätteglad när hon ringer, men jag blir inte ledsen om hon inte gör det. Vi bor på varsin sida om stan och lever våra egna liv. Ibland ses vi, men det är inte så ofta som vi båda skulle vilja. Men när vi väl ses så har vi så förbaskat kul, och det är det som räknas. Vi berättar om allt som har hänt sen sist, ändå är det som att tiden har stannat. Som att vi setts dagen innan, och allt är precis som det brukar.

Johanna är den vän jag har känt längst som jag fortfarande kan kalla en av mina bästa vänner. Alla gånger vi tjatade till oss skjuts av våra föräldrar när vi ville ses, för vi var för små för att åka tunnelbana så långt själva, alla de gångerna är jag så glad för. För när allt annat var falskt och fel var hon den enda som alltid var där. Och jag vet att det alltid kommer att vara så. Att vilka man än träffar och lär känna så finns det vissa man aldrig kommer lämna.

Och nu har du flyttat till Los Angeles och vi kommer inte ses på några månader, och de där 2,5 milen genom stan är bara två steg jämfört med avståndet mellan oss nu.

Förra tisdagen stod vi på Hötorgets tunnelbaneperrong och kramade om varandra, och det gjorde lite ont i mig när det plötsligt gick upp för mig att du skulle åka, för jag hade nog inte riktigt förstått det innan.

Men det är precis som du sa, det är alltid lättare att lämna än att bli lämnad. Och när jag tänker på hur fint du kommer ha det där borta så känns det faktiskt lite lättare att vara kvar här i Stockholm.

När jag var liten drömde jag om att bli musiker. Eller artist sa jag nog då, eller kanske sångerska. Jag hoppade runt i vardagsrummet och sjöng med till låtarna på Hits 4 kids-skivorna. Dansade över golvet och mimade, lekte att jag stod inför en gigantisk publik och sjöng hatten av dem allihop. Precis som ganska många andra i min ålder nog också gjorde. De gånger jag fick frågan vad jag ville bli när jag blir stor, och svarade artist, så fick jag alltid höra: ”nej, det går inte”, ”det är alldeles för hård konkurrens”, ”det går inte att tjäna några pengar på det”, eller kanske det värsta: ”jaha, tänkte du spela på ålderdomshem och sånt då, eller vill du bli musiklärare?”

Jag tänkte att, nähä, det kanske inte funkar. Men då vill jag nog bli dansare i stället. Alla de där låtarna jag sjöng med i var ju inte värda något om jag inte dansade till dem. Men självklart fick jag höra precis samma sak då, att det inte var genomförbart. Jag tänkte att författare då? Eller designer? Jag ville bara ha skapande yrken, det var allt jag kunde tänka mig. Eller kanske lärare? Det var vid det sista förslaget folk började tycka att det lät som ett vettigt drömyrke. Lärare, det är bra. Det råder ju brist på lärare, så det är jättebra om du blir det, Lisa. Och det kan du ju utbilda dig till.

Det var nog just det där med utbildning. Yrken som man kan utbilda sig till, men som man lika gärna kan klara sig utan utbildning för, gick bort totalt. Det skulle bara inte hålla, sa de. Ingen trodde på tur, talang eller att övning ger färdighet. Men yrken som krävde utbildning uppmuntrades, de var alltid säkra kort. Skaffa dig en utbildning så kanske du kan bli något.

Jag har alltid känt ett tvivel mot vuxenvärlden. Jag har sällan känt mig pushad att göra det jag verkligen vill. Alltid fått höra att det inte kommer att gå. Det värsta är att jag tror att väldigt många känner likadant. Och jag tror att skolan är en stor orsak till att många känner så. Skolan är en plats där man inte tar vara på människors olikheter. En plats där alla formas efter precis samma mall. En mall som passar för vissa, men långt ifrån för alla. Låt oss gå tillbaka till grunden och ställa oss frågorna; vad är egentligen skolans uppgift? Varför finns skolan? Jo, så klart för att förbereda unga människor för resten av deras liv. Skolan är till för att förbereda unga människor för resten av deras liv.

Men det är inte så det ser ut idag, skolan uppfyller inte sitt syfte. I skolan tar man inte vara på människors olikheter, alla förbereds för samma liv. Skolan är bara en länk i en uttänkt kedja, ett uttänkt liv. Ett liv där man ska gå ut högstadiet med bra betyg för att komma in på gymnasiets samhälls- eller naturlinje, för att även där få jättebra betyg så att man kan komma in på en svår högskoleutbildning och få ett jobb med en hög lön och bo i en villa och gifta sig, ha två barn, Volvo och hund. Vilket inte alls är det liv jag tror att varenda människa vill leva.

Och hela tiden pratar man om hur skolan ska förbättras. Att det krävs mer ordning och disciplin, eller att nu ska vi införa nationella prov i fler ämnen. Men hur skolan kan bli bättre handlar inte om ordningsbetyg eller bättre skolmat. Det debatteras hejvilt om huruvida man ska få ha keps på sig inomhus eller om det är okej att servera eleverna skollunch klockan 10.20, när sådana frågor är helt irrelevanta och inte ens i närheten av skolans verkliga problem. Ingen pratar om det som verkligen är värt att diskutera, nämligen hur man ska göra för att skolan ska uppfylla sitt främsta syfte – att hjälpa unga människor att förverkliga sina drömmar.

Om skolan skulle hjälpa ungdomar att nå sina mål, hitta sig själva och komma på vad man vill göra med sitt liv, så skulle det gynna både individen och samhället. Som person skulle man komma fram till vad man själv tycker är viktigt, vad man står upp för i sitt liv och hur man skulle kunna göra för att utvecklas och eventuellt skapa något kring frågor man brinner för, vilket i sin tur skulle skapa ett samhälle fullt av innovationer där människor dessutom gör saker de bryr sig om.

Idag är det fredag. I min kalender står det - förutom att jag ska åka till skolan och hämta mina betyg samt att det är sista ansökningsdagen till utbildningen jag vill gå - att jag ska äta middag på Pizza hut med Kärleksgänget.

Kärleksgänget består av mig, Felicia, Olivia och Sophie. Att äta middag på Pizza hut var för några år sen lite av en standardsysselsättning för oss då och då. Vi sms:ade varandra och frågade om vi skulle ses och hitta på nåt. ”Visst, vad ska vi göra?” ”Vet inte.” ”Okej, men middag på Pizza hut då?”. Lite så var det. Det var ett säkert kort, det funkade liksom alltid.

Ni kanske undrar varför jag kallar oss Kärleksgänget? Vi har en annan benämning som vi också brukar använda, nämligen The Seasons. The Seasons kom vi på för att vi snackade ett tag om att starta ett band. Det var inte så seriöst, men vi sa att om vi skulle ha ett band så skulle det heta The Seasons. Fyra individer, fyra årstider. Det var helt perfekt. (Men det blev inget band, det blev en blogg istället.)

Anledningen till att vi kallar oss Kärleksgänget ska jag berätta nu. För två år sen fick vi en idé. Det var en junikväll och vi hade ätit middag hemma hos mig. Nu satt vi på golvet i mitt rum och var lite uppgivna, eftersom vi visste att vi knappt skulle ses alla tillsammans på hela sommaren. Alla skulle åt olika håll. När den ena var hemma var den andra bortrest, och när någon jobbade hela dagarna var någon annan ledig. Visst kunde vi ses två eller tre av oss, men alla fyra tillsammans var rätt knepigt.

Så vi började spåna kring hur vi skulle göra för att få den där sommaren att bli lite mindre jobbig. Hur vi skulle klara oss utan varandra. Av någon anledning kom vi in på bokserien Systrar i jeans, och plötsligt flödade inspirationen.

När kvällen var över hade vi bestämt följande:

• Vi skulle inhandla en vit t-shirt som inte skulle vara för tight i halsringningen och vara ganska slapp och skön så att alla skulle gilla den.
• På t-shirtens rygg skulle vi skriva KÄRLEK sommaren 2009 med mina textilpennor.
• Alla skulle följa schemat vi hade gjort över vem som skulle ha den vilka dagar, för den här t-shirten skulle naturligtvis skickas runt mellan oss.
• I slutet av sommaren skulle vi äntligen återförenas, på mitt landställe. Då skulle vi skriva alla platser vi besökt och allt vi gjort, på tröjan.
• Och till sist så skulle alla följa listan som vi hade gjort över vilka regler som gällde för skickandet och användandet av t-shirten.

En eller två dagar efter att vi hade kläckt den där idén och planerat allt så gick vi till H&M och köpte en t-shirt som nådde upp till våra önskemål. Kärleks-t-shirten. Därefter gick vi och åt middag (gissa vart?), och dagen efter skulle vi skiljas åt.

Och det var början på ett av mitt livs bästa somrar. När jag tänker tillbaka på det nu så ser jag så tydligt vilka lärdomar den här lilla historian förde med sig. Lärdomar som förmodligen började gro i mitt huvud redan då. Nämligen att man kan vända på saker och göra dem underbara, roliga, härliga och helt fantastiska trots att man från början bara ser allt som är negativt. Vi trodde att den sommaren skulle bli den sämsta någonsin, men det blev den inte. För vi gjorde den så bra den kunde bli, och den blev helt underbar.

Så tänk på det. Alla ångestfyllda studenter, politiker, stressade småbarnsmammor, uttråkade pensionärer och drömmande mellanstadiekids. Alla singlar, dagisbarn, snubblande alkoholister, småsyskon och irriterade busschaufförer.

Hur klyschigt det än låter: det blir vad man gör det till.

Imorgon tar jag studenten. Jag vet att jag har nämnt det ett antal gånger i den här bloggen, men det sjunker aldrig riktigt in. Jag är fylld av glädje, förvirring, separationsångest, eufori och panik. Allt på samma gång. Det känns som att jag aldrig kan förbereda mig tillräckligt, både när det gäller allt som ska fixas, men också mentalt.

Jag liknar det lite vid när man ska ha en fest eller middag, eller när man hade kalas när man var liten. Då man vet att gästerna kommer en viss tid, och då måste allt bara vara helt perfekt. Så går man runt hela dagen och tänker ”det är många timmar kvar”, men plötsligt inser man att klockan närmar sig Välkomna, och tusen saker som man måste göra bara störtar över en.

Precis så är det, fast över flera år istället för en dag. Och när jag drog den här liknelsen för min mormor så sa hon: ”och när middagen är uppäten och gästerna gått hem så är allt över”, och den meningen förklarar situationen ännu bättre. På onsdag är det över.

Men den här tiden i livet är kanske den finaste ändå. Så omtumlande, skavande, förvirrande och samtidigt så himla vacker. Åh. Imorgon tar jag studenten.