hej

Johanna är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra sedan jag var tio, hon elva. Jag gick i fyran, hon i femman och hade börjat med hemkunskap. Gjorde en smörkniv till min farmor med vårt efternamn på. Var grym på att dansa disco.

Det bästa med vår vänskap är att den är så kravlös. Jag blir jätteglad när hon ringer, men jag blir inte ledsen om hon inte gör det. Vi bor på varsin sida om stan och lever våra egna liv. Ibland ses vi, men det är inte så ofta som vi båda skulle vilja. Men när vi väl ses så har vi så förbaskat kul, och det är det som räknas. Vi berättar om allt som har hänt sen sist, ändå är det som att tiden har stannat. Som att vi setts dagen innan, och allt är precis som det brukar.

Johanna är den vän jag har känt längst som jag fortfarande kan kalla en av mina bästa vänner. Alla gånger vi tjatade till oss skjuts av våra föräldrar när vi ville ses, för vi var för små för att åka tunnelbana så långt själva, alla de gångerna är jag så glad för. För när allt annat var falskt och fel var hon den enda som alltid var där. Och jag vet att det alltid kommer att vara så. Att vilka man än träffar och lär känna så finns det vissa man aldrig kommer lämna.

Och nu har du flyttat till Los Angeles och vi kommer inte ses på några månader, och de där 2,5 milen genom stan är bara två steg jämfört med avståndet mellan oss nu.

Förra tisdagen stod vi på Hötorgets tunnelbaneperrong och kramade om varandra, och det gjorde lite ont i mig när det plötsligt gick upp för mig att du skulle åka, för jag hade nog inte riktigt förstått det innan.

Men det är precis som du sa, det är alltid lättare att lämna än att bli lämnad. Och när jag tänker på hur fint du kommer ha det där borta så känns det faktiskt lite lättare att vara kvar här i Stockholm.