hej

Livet förändras var jag än går. För ungefär ett år sedan hände det alltför ofta att jag la pannan och armarna mot köksbordet och nästan skrek att jag inte ville gå i skolan längre. Tårögd och med frustration ända ut i fingertopparna kved jag att inte orkade med en till morgon, en till uppsats, en till lunch i den där matsalen, en till passage genom de där korridorerna.

Jag längtade nog mer än någonsin efter studenten. Ville bara därifrån. Samtidigt var allt man hörde utifrån, från de som hade lämnat den där gymnasiebubblan, att du kommer ångra dig om du inte tar vara på tiden som är kvar. Var glad att du fortfarande går i skolan, passa på att njuta! När allt är över kommer du längta tillbaka.

Men jag förstod inte riktigt vad de menade. Jag undrade vad det var jag skulle ta vara på, vad det var jag skulle passa på att njuta av. Jag förstod inte varför jag någonsin skulle sakna att gå i gymnasiet. Men samtidigt så tänkte jag att om alla som gått ut längtar tillbaka, vilket helvete kommer man inte att få när man lämnat gymnasiet då? Det kändes ju som att det inte kunde bli värre än det redan var. Jag började tänka att det kanske bara är nu man längtar efter att få lämna allt det här? Sen när det är höst och man inte vet vart man ska ta vägen så kommer jag kanske önska att jag fortfarande gick i skolan?

Så småningom blev det maj och studentdagen närmade sig med stormsteg. Jag försökte ta tillvara på mina sista gymnasiedagar, göra dem så bra som möjligt. För jag visste ju att jag skulle ångra mig annars. Och de sista veckorna blev faktiskt ganska fina! Kanske för att vår klass efter nästan tre år tillsammans, i samband med vår studentskiva, nådde vad man kanske kan kalla den högsta nivån vi någonsin hade nått på en klassammanhållningsskala. Och det där ”du kommer sakna det här”-tänket blev allt starkare ju närmare studenten jag kom, liksom oron inför hösten och vad som skulle hända då.

Och nu mina vänner, är det oktober och hösten gör sig påmind mer och mer för varje dag som går. Det är alltså nu jag ska längta tillbaka så där himla mycket som alla som gått ut gymnasiet gör. Det är alltså nu jag ska ångra att det dröjde ända till vår studentskiva innan jag kände att den sista skoltiden var värd att ta vara på. Det är alltså nu jag ska säga till alla 93:or att ta vara på den gymnasietid som är kvar, för sen kommer ni längta tillbaka så himla mycket.

Och jag säger så här: Gör det bästa ni kan av gymnasietiden ni har kvar. (Gör alltid det bästa av all tid över huvud taget.) Men. Jag längtar inte tillbaka ett skit. Jag är så hjärtla glad över att inte gå i skolan. Och jag vill aldrig mer tillbaka. Aldrig någonsin. Och jag hatar att säga det, för det får ens 18 första år i livet att låta så fruktansvärt meningslösa, och det vill jag inte att de ska vara. Men det är nog sant som vissa säger. Att livet börjar efter studenten.