hej

Det var en regnig vårdag 2005, och ett gäng tolv-trettonåringar hade gått sig blöta under de grå skyarna. Mot en stor orange tegelbyggnad med blå fönsterkarmar gick vi. Där skulle jag spendera en stor del av min tid de närmaste åren.

Nu satt jag i ett klassrum där jag såg nyfikna ansikten var jag än tittade. Alla hade lite svårt att sitta still, kanske av nervositet. Det var alltså dessa människor jag skulle gå i samma klass som i tre år. Till vänster om mig satt en blond tjej klädd i jeans och en röd t-shirt av märket JL. Jag la inte märke till henne mer än jag la märke till nån annan i det där klassrummet.

Ibland när jag tänker tillbaka på den där dagen då jag inte visste mer om henne än vad hon hette (om ens det), så kan det nästan kännas lite osannolikt att den människan är en av mina allra bästa kompisar nu.

Då hade jag ingen aning om att det skulle vara hon jag knappt kan titta på utan att börja gapskratta. Att det skulle vara hon jag kan berätta vad som helst för och alltid vara hundra procent säker på att hon tar mig på allvar och gör sitt bästa för att stötta och förstå. Att det skulle vara hon jag har roligast med. Jag hade ingen aning om alla sena bussnätter, promenader, Linas kvällsbok-citat, skratt, danskvällar, pratstunder, konserter, second hand-rundor och lägenhetshäng vi skulle dela. Ingen aning.

Nu blir ju det här ganska gulligt och puttinuttigt, vilket jag egentligen avskyr, men det jag helt enkelt vill komma fram till är att ibland önskar jag att jag hade vuxit upp nån annanstans, men sen kommer jag på att det är här jag har lärt känna dig. Du är bäst.