moln


jag tänker inte vara någon feg liten tönt

Idag skulle jag som vanligt ta bussen hem från skolan. Jag står vid busshållplatsen och ser bussen komma. En påstigningskö börjar formas, och jag står precis i slutet av den. Bredvid mig står en kvinna med barnvagn, så jag frågar naturligtvis om hon vill ha hjälp att bära upp den på bussen.

”Ja, tack så jättemycket!” säger hon och ler.

I nästa sekund dyker en kille, ungefär i min ålder, upp från ingenstans och säger ”aa, jag kan…” (ni vet, så där som när man slutar prata mitt i en mening, för den man pratar med förstår redan vad man tänker säga).

Fast nej förresten, han dyker inte alls upp från ingenstans - han står en halvmeter ifrån mig när jag frågar om jag kan hjälpa till, och hör alltså garanterat vad jag säger.

Och ja, bussdörren öppnas, kvinnan går på bussen och grabben böjer sig ner fort som tusan och tar tag i vagnen och för att lyfta upp den. Och där står jag, nästan chockad, och så fruktansvärt arg.

Tror den där killen på allvar att jag är så klen att jag inte ens kan lyfta en barnvagn på bussen, eller är han bara så sjukt desperat att visa sin manlighet?

Om det var han som hade erbjudit sig att hjälpa till från början, så visst, men nu var det jag som erbjöd mig att hjälpa till, och nu stod jag där med en oförstående, ansträngd och irriterad blick, paralyserad från att ens dra till med ett ”ursäkta?!”, bara så jävla förbannad.

Och om någon nu skulle få för sig att säga något i stil med ”vadå, han ville ju bara vara hjälpsam”, så ber jag den personen att tänka till en extra gång, för det här var ingen kränkning – det var bara så jävla förnedrande att jag inte vet var jag ska ta vägen.

 

Över huvud taget så fullkomligt hatar jag när killar är så där överdrivet gentlemansaktigt omtänksamma så att det nästan blir äckligt. Jag hatar att tjejer jämt ska framställas som så svaga, klena, mesiga, fega, sköra och ömtåliga. Jag hatar att killar framställs som hjälpsamma, händiga, starka och modiga hjältar som aldrig gråter.

Någon dag kanske jag träffar någon som jag bara vill vara med precis hela tiden, och kring det tänker jag så här: Han får gärna hålla om mig när jag fryser (eller när jag inte fryser, det går också bra). Han får gärna låta mig gå under hans paraply. Han får gärna trösta mig när jag är ledsen, hålla upp dörren åt mig, skjutsa mig på sin cykel. Han får gärna laga middag åt oss ibland, spela piano för mig, låta mig ta det sista kaffet. Han får gärna säga att jag kan väcka honom mitt i natten om det är något, låta mig välja vilken film vi ska se, skriva låtar om mig (om han håller på med sånt), torka bort tårarna från mina kinder och låta mig vila huvudet mot hans axel.

Allt det här får han väldigt gärna göra. Men inte utan att jag gör exakt detsamma för honom. För jag tänker inte vara någon svag, ömtålig, feg liten tönt som inte kan göra ett skit själv utan att behöva en man som kan rädda mig i alla livets jobbiga, och inte jobbiga, situationer.


en dag

Och alla säger en dag kommer du hitta nån som älskar dig tillbaks
Men vad spelar det för roll när du är den enda jag vill ha

onsdag

Idag slog det mig att innan studenten ska jag ha ett prov i musikhistoria, franskaredovisning, oponering på vetenskaplig rapport i religion/svenska, hyllningstal i svenska, skrivit ett reportage i litterär gestaltning, hållit i en redovisning/debatt i geografi, läst ut en fransk bok samt ha skrivit ett fördjupningsarbete i filosofi.
Det är fyra veckor och fyra dagar kvar till den dagen jag springer ut från Nacka Gymnasium i min vitblommiga klänning och är världens lyckligaste. Fyra veckor och fyra dagar.
Och nu undrar jag, hur fan ska jag hinna med allt detta?

let's fall in love and make them hate us

Begär. Vill ha vill ha vill ha. Vill.

Och när man inte kan få som man vill så får man låtsas. Jag låtsas, hela tiden, att någon är med mig. Jag tänker att någon är där. När jag bär ut frukosten på altanen med båda händerna, och luggen faller ner i ögonen, så stannar jag upp per automatik, som att någon skulle dra luggen åt sidan och fästa den bakom mitt öra. När jag sitter vid pianot och spelar de vackraste kärlekslåtarna jag kan, tänker jag att någon sitter på min säng och lyssnar, och jag ursäktar mig i huvudet varje gång jag spelar fel. Jag tänker att jag har någon med mig precis varenda sekund.

 

Jag är en sån där tönt som avskyr alla fina, söta, gulliga par som går och håller varann i hand och stannar mitt på gatan för att kyssa varandra.

När jag skulle ut och springa igår och precis hade gått ut genom ytterdörren, står där ett par och kysser varandra, precis framför vårt hus. Åh så gulligt. Så fint att jag nästan får lust att kasta något i skallen på dem.

När jag har sprungit klart står jag på bron och stretchar till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, sjunger med, tänker med, i takt slår hjärtat med.

 

Någon gång hörde jag ett citat (jag älskar citat) som var något i stil med ”anledningen till att man hatar någon är att den har något man själv saknar”.

Och i det här fallet kan det nog stämma.


drömmar

Jag drömmer ganska mycket, på nätterna och så. På dagarna med för den delen, jag älskar att dagdrömma. Bara att få hamna på en annan plats med någon annan, för en stund som inte finns, bara i huvudet. Det är härligt.
I natt drömde jag i alla fall att jag var dotter till artisten September (som är typ max 10 år äldre än mig, yeah). Sen blev hon ihop med Oskar Linnros, och jag fick åka i hans sjukt häftiga buss som såg mer ut som en u-båt eller liknande. Där satt han och jag och snackade coola beats och bara hängde. Det var kul.

fortsätt

Livet är bara så himla magiskt just nu.

heart shaped socks

Livet är ganska fint just nu. Fnitter i skolkorridorerna, Håkan Hellström på söndag, studentskivor och så påsklov nästa vecka. Efter lovet är det bara fem veckor till studenten, det börjar dra ihop sig. Och det är precis nu jag trivs som bäst i skolan, kanske för att det är nu alla börjar inse att det snart är över.

bloggest

= bloggångest. Inte så farligt som det låter. Känns som att det går inflation i ordet ångest över huvud taget just nu, eller så har alla bara så sjukt mycket ångest att man menar det lika mycket varje gång det sägs.
Hur som helst vet jag inte vad jag ska göra med den här bloggen. Jag vet inte ens varför jag bloggar. Oftast gör jag det för att det är roligt, men just nu ser jag inget direkt syfte med det faktiskt. Så vad göra? God natt.

ingenting någonsin

Jag har svävat på moln, gått omkring och bara lett för mig själv, flugit runt i det där magiska virrvarret av något som brukar kallas lycka. För en stund. Och vi har alla hört det tusen gånger förut, att den där lyckan inte varar för evigt. Ingenting varar nånsin för evigt.

Så när jag inser att den där euforiska känslan är på väg bort ett tag så drömmer jag om bättre dagar. Jag drömmer om sommar, en len kind, ljummet vatten, en annan stad i ett annat land. Jag drömmer om att komma bort från verkligheten. Min egen.

Sen tänker jag att är det ens någon idé? Sommarkvällar, rufsigt hår och andra gator, spelar det någon roll? Jag undrar om det är någon idé att längta. Ingenting varar ju ändå för evigt.


paris

En resa till Paris eller någon annan trevlig stad skulle inte sitta helt fel nu alltså.

polaroid

Har gjort högskoleprovet idag och är alldeles slut i huvudet. Tar små tupplurar och drömmer om metod, källkritik, syfte och frågeställning, och ska bakgrunden stå i inledningen eller avhandlingen? Dricker kaffe, promenerar och vill att det ska bli vår på riktigt.

som om du skulle dyka upp där

När jag vaknar är ena halvan av sängen tom. Jag hade bestämt mig för att inte tänka så där, men i sömnen har jag lagt mig på andra sidan av den. Som för att lämna plats åt någon annan, som att vi skulle vara två som fick plats i den här trånga nittiosängen. Som att jag skulle slå upp ögonen och möta någon annans blick.
Men åt helvete med kärlek. Det kommer aldrig hända.

vad är grejen med allt detta gulligullande?

Visst är det fruktansvärt, det som händer i Japan med jordskalv, tsunamivåg och kärnkraftverksproblemen det har lett till? Jag skänker en tanke till alla offer och hoppas att alla överlevande klarar sig fint.

Men det är en sak jag har tänkt på. Eller två saker faktiskt. När det kommer till sådana här katastrofsituationer börjar jag lätt analysera medias sätt att framställa det hela.

För det första uppmärksammar media väldigt mycket huruvida svenskar som befann sig i Japan har klarat sig eller inte. Hittills har inga svenskar hittats döda, så puuuh, vi kan andas ut, vilken tur… eller vänta lite? Jag kan förstå att Sverigebor som har släktingar i Japan är oroliga för hur det går och så. Men hallå där, jag får intrycket av att det bara är vi svennar som spelar någon roll. Är det mindre sorgligt om en japan dör än om en svensk dör?

Jag citerar Christer Fuglesang: Jag såg allt. Jag såg hav och kontinenter. Jag såg öknar, bergskedjor och enorma skogar – men inga gränser mellan länder. Det går inte att se några nationer, bara en gemensam planet (läst i boken FRED! 100 röster mot våld och krig).

 

Och för det andra: hur hemskt är det inte att se alla bilder från katastrofplatserna? Helt fruktansvärt så klart, för att inte tala om hur det måste vara att vara där.

Men något jag inte riktigt förstår är varför väldigt många bilder där människor är med ska föreställa kvinnor med tillhörande bildtexter i stil med ”kvinna värmer sig i en filt”, ”två kvinnor tröstar varandra”, ”två kvinnor blickar ut över katastrofområdet.” Jag har sett flera sådana i DN de senaste dagarna, och tog upp det här med min pappa för en stund sen. ”Men vadå, det är ju för att kvinnorna är svagast” sa han då.

Och jag vet. Jag vet att kvinnor och barn i många fall räknas som svagast, men vad är grejen med allt detta gulligullande? Aldrig att de skulle publicera en bild på två män med bildtexten ”två män tröstar varandra”. Det tror jag inte alltså.

Jag fattar ju att barn och kvinnor är ”svagast” fysiskt, men som man kan man ju fortfarande må dåligt över situationen psykiskt. Det är ju inte så att alla män är superhjältar vars psyke klarar vad som helst, eller?

Jag förnekar inte att kvinnor och barn är svagare (även om jag ogillar det uttrycket, det låter som att vi är gjorda av glas eller något), det jag stör mig på är bara hur man väljer att framställa situationen i tidningar. Det blir bara ytterligare en del av den knäppa samhällsstrukturen mellan kvinnor och män som finns idag.

 

Jag hoppas i alla fall att det ordnar sig så gott det går, för kvinnor som män, japaner som svenskar.


lully

Ibland måste man vänta på inspiration. På vilja och motivation. Precis som jag har gjort ett tag nu.
Så välkomna till min nya blogg. It's gonna rock!

Nyare inlägg
RSS 2.0